Den händelsevisa piloten!

- Oh, var det en gammal pojkdröm du kände att du måste förverkliga?
Så låter det ofta när folk spekulerar i varför jag vid 62 års ålder ville, och faktiskt lyckades, ta en pilotlicens. Visst läste jag Biggles-böckerna när jag var liten, som de flesta småkillar i min generation. Men nej, det hela var från början ganska oavsiktligt. Mest ett projekt för att hålla huvudet igång och, framför allt, lära mig något nytt. Det visade sig att huvudet fortfarande fungerade, för teoridelen gick riktigt bra. Men efter 60 har inte kroppen längre samma intresse att skapa muskelminnen och motoriska program, så det där med händer och fötter tog lite längre tid för mig än för mina 40-45 år yngre kurskamrater. Och under tiden vi sålde Tempel Wines och flyttade fick jag dessutom göra ett uppehåll på tio  månader. Men allt går med lite envishet och tålamod. Den 28 januari 2019 öppnade sig åter en ny värld för mig när kuriren dök upp med den lilla bruna boken från SACAA innehållande en Private Pilot Licence. 
Jag var pilot, fan tro't.


Jag hade goda erfarenheter av omstarter efter att jag runt min 50-årsdag hoppade av som reklambyrådirektör för att bli vinbonde på heltid på andra sidan jordklotet. Marie och jag brukar prata om det som att "omplantera sig själv" i tioårsintervaller för att fortsätta växa och må bra. Precis som med vinmakeriet blev jag naturligtvis "hooked". Det är en alldeles speciell känsla av frihet att spaka själv. Den går inte att beskriva, den måste upplevas. Och... som min bättre hälft sa när jag började flyga;
- Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom.

Flighter och destinationer

Cape Town, Table Mountain och Lions Head från havet. Här en halvtimma innan solnedgången i väster. Som naturupplevelse är det ganska svårslaget, särskilt om man får spaka själv. Många av våra vänner och familjemedlemmar har fått se Kapstaden och Taffelberget från ovan och det lämnar ingen oberörd. Turen Fisantekraal-Robben Island-Kapstaden-Godahoppsudden-Fishhoek och tillbaka tar knappt en och en halv timma.

Första gången på Andrew's Field utanför Struisbaai (Strutsviken). Afrikas sydligast belägna flygfält. Lustigt nog går en struts runt på landningsbanan när jag är på kort final, men flyttar sig precis innan jag måste besluta om en go-around.

Brorsan Dan och jag flög i början på februari 2020 till Tanqua Guesthouse, ett gammalt ökenfort mitt ute i Karoo. Man landar bokstavligen utanför dörren på en ganska mjuk och sandig bana. En natt var nog i den drygt 40-gradiga hettan. Ingen mobiltäckning, ingen el, men ro för själen och stjärnklara nätter.

En dagsutflykt till Springbok, knappt tio mil innan man når Namibia.. Helt öde den här dagen, men en intressant inflygning, då landningsbanan ligger inklämd i en dalgång med berg och höga kullar på båda sidorna.

Här gör Dan och jag oss klara för återresa från Twee Rivieren i Kgalagadi, där vi spenderat tre dygn. Pre-flight, olja, kylare och batteri kollas noga efter tre dagars obevakad parkering. Campen har en lång och fin landningsbana på gränsen till Botswana.

Orange River, Sydafrikas längsta flod, rinner upp i Lesotho och ut i Atlanten vid Oranjemund. Den bildar också gräns mellan Sydafrika och Namibia. Här passerar vi på vägen upp till Kgalagadi.

En vacker vinterdag i Prince Albert. 1450 meter fin grusbana på 1788 fot ö h.. Landade på rwy 34, vände och lyfte i noll vind på motsatta rwy 16 söderut in mot staden. 

"De Tolv Apostlarna" mellan Camps Bay och Llandudno framträder väldigt tydligt i den här vinkeln från sydväst på 4000 fot ö. h. Särskilt strax innan solnedgången, som här.

I gällande utgåva av AviMap står det att landningsbanan i Citrusdal är i "reasonable condition". Det stämmer inte. Den är i uselt skick. Jag landade åt norr (rwy 35) och fick passa mig noga för att inte slå sönder landningsstället i alla ojämnheter, stenar och hål i det som en gång var asfalt. Som framgår av bilden ger denna "flygplats" ett ganska sorgligt intryck.

En fin vinterdag kollade jag av kustremsan norr om Lambert's Bay. Här flyger jag över den lilla kustorten Doring Bay som har sin egen enkla grusbana i synbarligen bra skick.

Om man närmar sig Cape Town utmed kusten från öster hamnar man troligen här; över St Lowry's Pass strax öster om Somerset West. Ett vanligt stråk för flygare, men lite knivigt, då maxhöjden över Somerset West är 2000 fot och man måste stiga snabbt därefter för att komma över passet, eller omvänt från det här hållet. Den här dagen hade jag en glipa på ca 500 fot mellan säker höjd och molntäcket ovanför. Rätt vackert faktiskt.

Ännu en dagsutflykt norrut, här i Vredendal, nästan halvvägs till Namibia. En fint hållen landningsbana på 1300 meter i öst-västlig riktning (08/26).

Lyxlodgen Bushmanskloof, 20 mil nordost om Clanwilliam (Cederberg), är inte bara en av Western Capes exklusivaste lodger, de har också en egen grusbana för folk som föredrar att flyga dit. Inte i samma förnämliga skick som hotellet, men humorn är det inget fel på...

Ett av många besök på Saldanha Airfield, som ligger inom Langebaanweg Militärområde där man övar och utbildar stridspiloter, blev intressantare än förväntat. När jag anlände till fältet ligger en Lockheed C-130 Hercules på short final alldeles under mig. Jag pratar med piloten och meddelar att jag lägger mig i circuit tills han taxat planet tillbaka till hangarområdet, varefter jag landar. Han släpper av ett gäng militärer och materiel och lyfter framför mig igen. Jag väntar tills turbulensen efter honom avtagit och lyfter själv vidare mot Lambert's Bay.

Oktober 2020 och vi flyger upp till Bushmanskloof i Cederberg Mountains för tre dagars avkoppling i bortskämmande miljö till 75% Covid-rabatt. 10 000 år gamla grottmålningar, fantastiska vandringsleder, enastående mat  och så BK International, förstås, som jag avbildat här tidigare:-)

Idag 31 oktober 2020 kollar jag in flygplatsen i Plettenberg Bay, mest känt som Johannesburg-bornas "Båstad". Smyger lågt utmed sydkusten genom George CTR där två trevliga flygledare på Approach, respektive Tower, guidar mig på 1500 och 1000 fots höjd under det reguljära trafikflyget. FAPG, som Plettenberg Bay heter, har också lite reguljär trafik genom Cemair som trafikerar Johannesburg och Cape Town. Efter en fika i cockpit bär det hem till Fisantekraal igen - en tripp på exakt två timmar.

Flygplatsen i Beaufort West, eller Karoo Gateway Airport som den heter. Mitt ute i ingenstans ca 46 mil nordost om Cape Town. Fältet har ingen reguljär trafik, någon enstaka charterflight, men är bas för AIFA, en stor flygskola som delägs och finansieras av kinesiska intressen. Alla studenter är i princip handplockade kineser. Med sådan finansiell uppbackning kan man även unna sig lyxen av en ständig bemanning av flygledare. Själva flygtornet och byggnaden det står i har dock byggts om till ett Bed & Breakfast hotell. Jag landade här den 26 november och pratade lite med instruktörerna.

Det är 30 januari och ZU-YAY stannar till på FASX (Swellendam) som för dagen är helt övergiven. På Swellengrebel Airfield hittar man annars den lilla flygskolan Heritage Aviation och en av Sydafrikas äldsta flygklubbar. Fältet användes under andra världskriget som bas för spanings- och sjöräddningsflyg.

Mars 2021 och vi tillbringar en helg på Tutwa Desert Lodge vid Orangefloden på gränsen till Namibia. En riktig pärla med fantastisk natur och ett rikt fågelliv att följa från en gummibåt på floden. Ett ställe att komma tillbaka till.
Fin 1200 meter grusbana mindre än fem minuter från lodgen. Flighten upp tog 2:55 i 15 knop motvind och hem gick det på 2:40 i lätt crosswind.

Den 7 april 2021 och dagens tur gick till Afrikas astronomiska centrum, Sutherland. I denna lilla stad med ca 2 800 invånare i Karoos Roggeveld Mountains  ligger South African Astronomical Observatory med bl a "SALT" (Southern African Large Telescope). Sutherland är känt för att ha södra halvklotets klaraste och mörkaste natthimmel, vilket gör lokaliseringen perfekt för ändamålet. De två grusbanorna 07/25 och 13/31 ligger på 5100 fots höjd.

Den 10 maj och en av dessa härligt stilla höstdagar, nästan vindstilla och klarblå himmel. Trippen går till Calvinia, en liten stad i Northern Cape och Greater Karoo, uppkallad efter den franske religiöse fundamentalisten Jean Calvin. Fältet är, som många av dessa små "flygplatser" på avlägsna orter, en lite sorglig syn. En grov men funktionell asfaltbana, annars illa underhållet och förfallet. Behållningen är resan dit och tillbaka över det karga men vackra landskapet.

Den 5 juni och jag landar på FAKA, Kagga Kamma Airfield i Cederberg. Ett naturreservat om 15 000 hektar där man kan bo i grottrum huggna ur berget. Två grusbelagda landningsbanor 01/19 och 18/36 i bra skick. Jag landar på 01 norrut i lätt motlut och tar av på 18 åt söder i nästan noll vind.

Söndag 22 augusti och Christopher Sommer och jag flyger till Tankwa Padstal i Karoo-öknen för en lunch på deras hemlagade burgare. Vädret är toppen och trots det väldigt ensliga läget är här full kommers och antalet bilar och motorcyklar växer snabbt vid lunchtid. Landningsbanan, som också är "hemlagad" är ojämn och stenig med en torr flodfåra som korsar efter 400m. Gäller alltså att sätta ner precis på tröskeln och stanna innan fåran. Med 240 timmar i ZU-YAY och otaliga gruslandningar gick det fint.

Yngsta barnbarnet Freja, 15 år, på besök två veckor över jul och nyår från Austin, Texas, där hon bor. Farfar och Freja lyxar till det lite och tar två dygn på förnämliga Sanbona Wildlife Reserve.

Det är en flygning på knappt en timme till Västra Kapprovinsens största och bästa safariupplevelse. Sanbona har en bra grusbana i skapligt skick, så att flyga dit var en "no-brainer". Vi parkerade ovanpå en hög elefantdynga och hoppades att inga fler toalettbesök var planerade just där de närmaste två dagarna.

1:a maj 2022 och "Africa Burn" håller på att packa ihop och åka hem. Det här är något som lite grand liknar Roskilde-festivalen, fast mitt ute i Karoo-öknen, långt från ära och redlighet. Den skiljer sig också såtillvida att allt handlar om deltagande, inte passivt tittande eller lyssnande. En gigantisk kreativ workshop kan man säga, där musicerande, kläd- och konstutryck och mycket mer skapas och delas. Jag flyger över på väg till Tankwa Tented Camp, som ligger alldeles i närheten.

Det här är landningsbanan vid Tankwa Tented Camp där Sling SA arrangerade en Fly-In för Slingägare helgen den 8-10 april 2022. Under en halvtimme försökte man sätta ett rekord för "World´s Busiest Runway¨. 21 Sling-plan startade och landade tre gånger med 15 sekunders lucka, vilket uppgick till 120 rörelser på 30 minuter. Ett evenemang jag tyvärr missade och som det varit kul att vara med om. När jag landar tre veckor senare bjuds jag på fika av Barry och Lindy som med sin Cessna 208B Caravan väntar på resenärer som ska flyga hem efter Africa Burn 2022.

Jag har nu landat och startat på  49 flygfält och landningsbanor av olika beskaffenhet sedan jag började flyga. Av dessa är hela 27 grus-, eller gräsbanor och resterande 22 asfalt eller betong. Lite bushpilot-stuk på flygandet, alltså.

22-25 Juli 2022 och en utflykt i vackert vinterväder till vingården Black Oyster Catcher utanför Bredasdorp, strax norr om Afrikas sydspets Cape Aghulas. De har en egen landningsbana på krypavstånd på andra sidan vägen där vi landar och parkerar under vårt tre dygn långa besök. Flygningen är bara 50 minuter, vilket passar Marie bra. Trevliga stugor med grillplats på verandan, gott  vin från gården och utsökta pizzor förhöjde denna härliga långhelg.

Lille Hugo är på besök från Sverige och kan inte dölja sin förtjusning över att få dela cockpit med morfar. Massor med knappar att pilla på och en stor färgglad skärm att leka med. Min lyckligaste co-pilot någonsin.







December 2022 och min dotter Louise och hennes Martin är på väg till Aquila för en dagsafari, medan "plastmormor" Marie passar lille Hugo. Vi landar på Kleinstraat grusbana där en jeep väntar för kort transfer till Safariparken. Efter en heldag där hämtar jag hem dem på kvällen och då får Louise agera co-pilot.
En vecka senare tar vi även turen runt Kaphalvön och Robben Island.

Den 9 september 2023 inleder jag en länge planerad dykresa till Mozambique. Första legget går från Winelands till Virginia Airport i Durban där jag övernattar. Jag anländer när de håller på att packa ihop årets Virginia Airshow. Framför mig parkerar fyra T6 Harvard, en typ som flögs mot slutet av andra världskriget, från Flying Lions Aerobatic Team. Efter en god natts sömn på Belair Hotel på The Golden Mile inne i Durban, gör jag ett litet skutt på 7 minuter över till King Shaka International för tullklarering och passkontroll.

Trots att King Shaka är en gigantisk flygplats går proceduren fort. Min handling agent Bidair står beredd med bussen när jag landar och slussar mig effektivt genom alla filter och efter 20 minuter är jag tillbaka på plattan igen för vidare färd mot Maputo. Man känner sig lite liten när man taxar mellan Boeings och Airbuses, men här diskrimineras ingen pga storlek. Alla behandlas lika.

Drygt två timmar senare landar jag på Maputo International och samma procedur som på King Shaka upprepas, fast baklänges. Fast här tillåter de att man går själv till Dispatch och vidare in i terminalen om man bär gul reflexväst. Nästa dag går resan vidare till Vilanculos, knappt tre timmar längre norrut. Här väntar en Cabana på stranden på vars veranda den efterlängtade kalla ölen intas medan jag sitter och betraktar kvinnorna som slåss om dagens fiskfångster.

Tyvärr var sjögången för hög och vinden för stark för att något dykcenter skulle våga sig ut, så det smög sig med dykningen. Relax för hela slanten alltså. Den 14:e flyger jag tillbaka ner till Maputo där Marie ansluter för två dagar i stan och tre ute på Inhaca-halvön. 

Här stressar vi av med långa promenader på stranden, god mat och gott vin.

2018 gick ett gäng (förmodligen helpackade) sydafrikaner på grund med Blue Wave utanför Machangulo och övergav båten kvickt, varpå den spolades iland. (Hotellpersonalens version)
Hade vi ett Titanic-moment, eller en kvardröjande flygarkänsla... jag vet inte:-)



Planet och flygplatsen

 Det här är ZU-YAY. Ett sydafrikanskt plan byggt av Slings chefstestpilot och verkstadschef Sean Russell på Tedderfield Airfield utanför Johannesburg 2015. Typen heter Sling 4 och är som namnet antyder fyrsitsig. Vi kallar henne "Nemo". Helt i metall och sammansatt av ca 20 000 nitar. Nemo går upp till 14 000 fot, men redan vid 10 000 fot bör man ändå flyga med syre i ett plan utan tryckkabin.

ZU-YAY på Tedderfield söder om Joburg. Här byggdes planet på The Airplane Factory och här stod det när vi köpte det. Den 31 oktober 2019 flög jag "hem" det till Fisantekraal. En tripp på 5 timmar och 40 minuter och ändå med 25 liter bränsle kvar vid landning. Väldigt bra räckvidd!

Panelen i ZU-YAY. En modern instrumentering med allting digitalt; Garmin gps, motorövervakning, autopilot och naturligtvis sedvanlig 6-pack. De senaste 50 åren är det egentligen bara panelerna och instrumenten som förändrats. Allt annat är i stort sett identiskt. Den har sedan kompletterats med en Garmin X5, som framgår längre ner på sidan.

En av många fördelar med Sling 4 är den generösa "kabinen". Fyra sitter bekvämt i dessa läderklädda stolar och alla har headsets med tillgång till det interna kommunikationssystemet. Benutrymmet bak är bäst i klassen.

 En fyrcylindrig Rotax 914UL med turbo ligger bakom ytterst fina prestanda och enastående bränsle-ekonomi. 1211cc, 115hk och dubbla förgasare. Den går dessutom på vanlig blyfri 95 oktan. Upp emot 6 timmars räckvidd gör att vi når Joburg eller Windhoek på en tank.

Den trebladiga propellern från Airmaster styrs av en kontrollenhet till variabel bladvinkel i tre olika grundlägen; take-off, climb och cruise där hastigheten ändras från 5900 varv till 5400 och 5000 respektive. Lysande konstruktion för prestanda och ekonomi.

En av mina första kompletteringar; en dragstång. Utan den är det väldigt knökigt att ta ut och rulla in planet i hangaren, eller flytta det över huvud taget. Lätt fixat en sysslolös helg av 16mm fyrkantsrör, två 8mm tappar och ett litet castor-hjul. Åsså lite orange sprayfärg.

Nemos hem, Fisantekraal Airfield utanför Durbanville. Ett gammalt militärflygfält från 1943 byggt för Lookheed Ventura bombplan. I privat ägo sedan 1993. Det tar knappt 30 minuter dit. Två banor 05/23 och 14/32 gör att sidvindar sällan är ett problem. Sedan 2021 står Nemo i en egen hangar, B9, centralt belägen.

Piloten med mera

En vanlig flygartradition - en spann vatten över den blivande piloten efter hens första solo-flight. Det var den 20 september 2017 i en DV-20 som heter ZS-TGO. Instruktören som släppte mig solo var samma kille som sedan examinerade mig för pilotlicensen, Philip Miller (ovan t h). Den som tog mig dit var chefsinstruktör Andre Groenewald. En bra pedagog med stort tålamod.

Min utbildning skedde enbart i denna flygplanstyp, en tvåsitsig Diamond DV-20. Inklusive senare "hire & fly"-timmar har jag drygt 140 timmar i de här planen. Lätta att flyga och spännande att göra spins och spiral dives med.

Den 9 maj 2019 konverterade jag till P28-familjen, dvs Piper Cherokee. Jag flög knappt 30 timmar "hire & fly" i dessa 70-talsplan. I 50 år gamla plan är det analoga instrument som gäller och ett mekaniskt trimhjul mellan sätena. Tunga, stabila plan och faktiskt väldig lätta att landa.

De flesta moderna 2- och 4-sitsiga planen har numera "stick", men i gamla Piper, Cessna och Beechcraft var det "yoke" (som på bilden) som gällde. Men meningarna går fortfarande isär; alla Boeing har fortfarande yokes, medan Airbus flygs med "sidestick". 

Ett litet missöde med Cherokee ZS-PZM skedde i Riversdale när jag skulle hämta hem vin från Baleia. Ett av däcken small vid take-off, så jag fick vända tillbaka och landa på fälgen och stanna över natten tills en flygmekaniker kom och fixade ett nytt däck. Lärdom: folk i Riversdale är hjälpsamma :-)

Min bror Dan personifierar det här planets kapacitet och rymlighet. Han satt bekvämt de fyra och en halv timmarna upp till Kgalagadi. ZU-YAY tar 450 kg inklusive bränsle. Full tank väger 125kg, så det återstår 325 kg för passagerare och bagage. Med bränsle för bara två timmars flygning kan Nemo ta 400 kg.

Här flyter Doring River och Tanqua River samman på sin väg mot västkusten. Det är den 6 oktober och jag noterar idag 300 flygtimmar i min loggbok. Jag gillar att flyga ute i Karoo. Att utforska de oändliga vidderna och de många grusbanor som fortfarande är landningsbara.

Det är söndag den 22 november och vi lämnar Plettenberg Bay efter en härlig weekend  med vännerna Faf och Michelle som har sommarhus där. Vi är nummer två ut efter ZS-DDT, en Beechcraft Hawker 4000 i 200 MSEK-klassen ny. Världens mest avancerade Super Mid-Sized Jet som byggdes av kolfiber i 73 exemplar 2001-2013.

Testflight efter vår andra 100-timmars underhållsservice. YAY har nu gått 392 timmar, varav jag flugit 164. I mitten på panelen, mellan hastighetsmätaren och höjdmätaren, satt tidigare en analog artificiell horisont, som främst används vid instrumentflygning. Den fungerade dessutom inte som den skulle, så jag tog bort den och ersatte den med en Garmin G5 - ett elektroniskt flyginstrument. Detta fungerar nu som ett back-up system med egen kraftförsörjning för den stora glascockpiten om denna skulle fallera. Man kan även aktivera autopiloten via denna lilla skärm.

Teamet bakom ZU-YAY har utvecklat ett nytt instrument; Aviametern. Detta banbrytande tillskott i cockpit ställer man in efter flygfebern för dagen och planet anpassar sig sedan till hur angelägen piloten är att komma upp i luften;-)
PS...detta är ett skämt.




Söndag 18 april och jag är på väg till Sodwana Bay, straxt söder om Mozambique, för en veckas dykning på några av världens idag finaste dykrev. Jag flyger som synes på 11 500 fots höjd. Syremättnaden i blodet mäter jag regelbundet med en oximeter på den här höjden för att inte riskera att bli för "dimmig". Destinationen är Richard's Bay, där jag avser att ta en hyrbil de sista 20 milen upp till Sodwana.

På vägen upp mellanlandar jag i Graaff Reinet för att fylla på bränsle, vilket skulle visa sig helt onödigt. Trots avståndet 760 nautiska mil (1400km) räckte bränslet med råge i en lätt medvind hela vägen. Jag hade haft 30 liter kvar vid landning.

Knappt 200nm, eller 1,5 timme, kvar och jag flyger på gränsen till Lesotho. Ett otillgängligt bergslandskap helt omgärdat av Sydafrika på alla sidor. Lesotho är det enda självständiga landet i världen som i sin helhet ligger på mer än 1000 meters höjd över havet. Sex timmar efter take-off från Fisantekraal landar jag på Richard's Bay Airport.

Richard's Bay är normalt sett öppen för reguljär trafik från Johannesburg med ca 100 000 resenärer årligen, men har varit stängd sedan Covid-19 slog till. Privatflyg får dock landa än trots att tornet nu är obemannat. Man får vara sin egen flygledare.

I incheckningshallen ekar det tomt, men hyrbilsdiskarna är som tur är öppna och jag får tag i en Suzuki Swift för vidare färd norrut. En veckas fantastisk dykning väntar...

Den 4 Februari 2022 landar jag med två bekanta på Cape Town International på apron B4 bland de stora bjässarna. Här går vi igenom tull- och passkontroller inför vår femdagarsresa till Namibia - ZU-YAYs första internationella flight.

Efter 4,5 timme landar vi på Keetmanshoops internationella flygplats för tull- och passkontroll för ankommande. Därefter vidare till Zannier Sonop Lodge ute i sanden. Under de två dygnen hinner vi med en dagsutflykt till Lüderitz och Kolmanskop Ghost Town.

På väg över Sossusvlei Dunes mot Swakopmund för en övernattning på Strand Hotel.

Vi flyger in över Fish River Canyon, 65km lång fågelvägen och 25 km bred på bredaste stället gör den till världens näst största efter Grand Canyon, USA. Vi bor i stugor 10 meter från översta kanten med vidunderlig utsikt.
ZU-YAY har uppfört sig exemplariskt hela resan, trots sin kamp mot de tre H:na; Hot, High and Heavy. Temperaturen - 33-38 grader, Höjden - från 3200 fot och uppåt på de flesta landningsbanorna och Tyngden, vi låg precis under max take-off vikt och var aningen baktunga. Allt detta äter upp planets lyftkraft och måste vägas in i planeringen. En utmanande flygning, men det gick riktigt bra hela vägen med mjuka fina landningar. "Schon  wieder Glück gehabt!", som mina humoristiska tyska medresenärer utropade efter varje landning:-)

Lördag 4 juni och Worcester Flying Club bjuder in till Fly-In med generös "Boerebrekkie". Vi gissar att ca 50-60 plan samlades den här morgonen, som även bjöd på strålande vackert vinterväder. Marie och jag anländer vid 9:30-tiden tillsammans med Sling-kompisarna Darryl och Margreet, som har sin ZU-ORO - Sling 4 Tsi i samma hangar som vi på Cape Winelands Airport. Worcester är i flygkretsar mest känt för sin Glid-verksamhet, och flygklubben utgör basen för ett av världens mest attraktiva områden för glidflygning.

19 juni 2022 och nu är äldsta barnbarnet Liam och hans flickvän Ivy på besök från Austin, Texas. Vi flyger här till Tankwa Padstal ute i öknen för att njuta av deras goda burgare. Några dagar tidigare har vi gjort "the scenic flight" hela vägen runt Kaphalvön och Taffelberget. Liam visar viss talang för spakandet när han får kontrollen ett tag på hemvägen.

Det är november 2022 och sonen Christian och hans Aisha är på besök från Miami, där de bor. Vi kör "the Scenic Tour" runt Kaphalvön i strålande väder. Trots att flighten bara varade i en timme och 20 minuter lyckades Aisha, som första passagerare någonsin, somna på hemvägen. Det stämmer alltså som tillverkaren säger: Sling 4-kabinen erbjuder oöverträffad komfort i sin klass.

Första gången jag flyger en helikopter. 1 maj firades med en halvtimme vid spakarna i ZT-RFK, en Robinson R44. Instruktören Hayley Cumming inledde med en havtimmes teknisk genomgång av helikoptern och sen bar det iväg. Att flyga den var ganska lätt, faktiskt. Lätt är nyckelordet, man får flyga med "fingertopparna", då den är ytterst känslig för input. Det svåra var hovering, dvs stå still i luften på samma fläck och höjd. Det tar många timmar att fullända och inget man behärskar den första halvtimmen. Men kul var det!

Den 10 juni efter ett besök på Karoo Gateway Airport i Beaufort West kommer jag tillbaka till Cape Winelands precis lagom till solnedgången i väster. Här på left downwind inför landning på runway 23.